Det känns sjukt att det gått lite mer än 11 månader sedan ''händelsen''. Vart tog tiden vägen? Det känns som om det vore igår man fick reda på det. När minnet letade efter andra tänkbara namn och ansikten, när det bara fanns ett. Ett namn och vackert leende som inte kommer komma tillbaka. Hoppas än idag att vakna upp och att allt ska vara som vanligt, som de borde ha varit. Fortsatt vila i frid, saknade ängel. ♥

Nu var det ett tag sedan ju, men tror ingen kommer att glömma den dagen. Detta är två texter som fått mig sitta stum ett tag och bara sörja de som fått uppleva och dö i denna händelse. Den första är ett urklipp ur Aftonbladet (tidningen) som jag läste igenom när jag var och tältade. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det, sjukt. Den andra är ett urklipp från en tjejs blogg som blev skjuten på ön - men överlevde.


Sms:en mellan mamman och dottern - ord för ord:
Julie: ''Mamma, säg till polisen att skynda sig. Folk dör här!''
Mamma: ''Jag jobbar på det, Julie. Polisen är påväg, vågar du ringa mig?''
Julie: ''Nej.''
Julie: ''Säg till polisen att det är en galen man som går runt och skjuter folk.''
Julie: ''De måste skynda sig!''
Mamma: ''Polisen vet om det och har fått många meddelanden. Det går nog bra, Julie. Polisen ringer oss nu. Ge oss ett livstecken var femte minut är du snäll.''
Julie: ''Ok.''
Julie: ''Vi är livrädda!''
Mamma: ''De förstår jag, flickan min. Håll er gömda, gå inte någonstans. Polisen är redan på väg om de inte redan kommit. Ser ni några skadade eller döda?''
Julie: ''Vi gömmer oss i klipporna längs kusten.''
Mamma: ''Bra! Ska jag be farfar komma och hämta er när de blir säkert igen?''
Julie: ''Ja.''
Mamma: ''Jag kontaktar farfar på en gång.''
Julie: ''Jag älskar dig fastän jag kan skrika ibland :-*''
Julie: ''Och jag har inte panik, även om jag är skiträdd.''
Mamma: ''Det vet jag, flickan min. Vi är mycket glada i dig också! Hör ni fortfarande skottlossning?''
Julie: ''Nej.''
Mamma: Har du hört något från de andra från Troms? Farfar är på väg nu.''
Julie: ''Polisen är här.''
Mamma: ''Han som skjuter har polisuniform. Var försiktig! Vad händer nu?''
Julie: ''Vi vet inte.''
Mamma: ''Kan du prata nu?''
Julie: ''Nej.''
Julie: ''Han skjuter fortfarande!''
Mamma: ''Jörgen har simmat iland. Pratar med hans pappa nu.''
Mamma: ''De rapporteras överallt på riksnyheterna, det är full uppmärksamhet på Utöya nu. Var försiktig! När ni får möjlighet, kom till fastlandet och åk med farfar till Hamar.''
Julie: ''Jag lever fortfarande.''
Mamma: ''Och tacka gud för det.''
Julie: ''Vi väntar på att bli hämtade av polisen.''
Julie: ''Vi hörde skottlossning nu så vi vågar inte gå upp.''
Mamma: ''Bra! Det är evakuering nu säger de på tv.''
Julie: ''Vi hoppas bli hämtade av någon snart. Kan de inte ta honom snart?!!''
Mamma: ''Terrorpolisen är där och jobbar med att ta honom nu.''
Julie: ''Ok.''
Mamma: ''Ska vi försöka boka en flygbiljett hem till i morgon?''
Julie: ''Det har jag inte tid att tänka på nu.''
Mamma: ''Det förstår jag.''
Julie: ''Vet du om de får tag i honom?''
Mamma: ''Jag ska hålla dig informerad, flickan min. Vi följer rapporteringen på tv hela tiden....''
Mamma: ''Hej är du där?''
Julie: ''Ja. Helipotrarna kör runt oss.''
Mamma: ''Då har de i alla fall sett er?''
Julie: ''De letar efter folk i vattnet, vi blir inte upplockae ännu!''
Julie: ''Vad säger de på nyeterna?''
Mamma: ''Vanliga polisen åker också båt till Utöya, annars inget nytt. Det är inte klart med skytten så håll er lugna. Vänta på att någon hämtar dig.''
Mamma: ''Nu har de tagit honom!''

Och ur  http://odegarden.ipublish.no/
''Jeg var helt sikker på at nå dør jeg, derfor skrek jeg noe til de andre om ting de skulle si til foreldrene mine. Jeg ble liggende i gjørma ute på den åpne plassen der. Hun som lå ved siden av meg ble også skutt, og leggen hennes lå inntil hodet mitt. Jeg skjønte at hun var død. Etter ganske mange minutter skjønte jeg at “hei, jeg har ikke blødd ihjel ennå, kanskje det fortsatt er håp”. Men jeg kunne ikke ligge der jeg lå, fordi hvis han kom tilbake ville han sett at jeg pustet. Målet mitt var konkret – jeg måtte ned til vannet og legge meg der.''

Jag tror helt seriöst att jag dör. Fick reda på för ett tag sedan att Joe Jonas kompar Britney Spears på hennes europa turné. Såg idag, nu, att de kommer till Sverige två gånger. Två fucking gånger. Malmö och Stokholm. Jag tror jag dör. Jag ska gå, så är det bara. Malmö, oktober. Lets hit it!

Härom natten hade jag en dröm att jag mötte en gammal vän till mig som stod mig rätt så nära. I drömmen satt vi och snackade minnen - precis som om de vore i verkligheten. Vi snackade mest om vårat lilla ''gäng'' vi hade på den tiden. Hur roligt vi hade, hur vi trodde att vi skulle hålla ihop men så blev det tyvärr inte. Tiden rann ur sanden när alla slutade på ridskolan. I samma dröm mötte jag underbara Carro, som också var med i vårat ''gäng'' på ridskolan. Vi försökte snacka minnen vi med, men avbröts av en massa händelser som relaterade till Carro som jag inte hade en susning om. Drömmer var som en bekräftelse, ett uppvaknande, om hur vi glidit isär. Hur vi måste lära känna varandra på nytt. Det har gått många år, vi har förändrats både i personlighet och utseende, vi har växt, mognat till, fått nya vänner och intressen.

Känner nu hur mycket jag saknar den tiden vi alla hade tillsammans. Hur mycket jag ångrar att jag brytit upp med dessa söta och underbara människor. Hur skulle det varit nu om alla hållt ihop?

Det sägs att när man var ung var man dum. Troligen är det så. För om jag var smart då, skulle jag behållt kontakten med alla.

Jag tror ni vet vilka ni är som var i ''gänget''. Jag vill tacka er för en underbar uppväxt och en start för mitt hästeri. Och jag är otroligt ledsen över att inte ha funnits för vissa av er när det kanske skulle ha behövts... som en vän ska behövas...

Vet att jag har min bloggpaus nu. Men känner för att jag verkligen måste dela med mig av detta då det är så stort och känslosamt.

Igår när jag satt i bilen påväg hem från Hööks/XXL osv, pappa var inne för att köpa thaimat vid tågstationen i Partille (rekomenderas jättemycket!). I alla fall, hörde då på radionyheterna att det varit en skottlossning utanför regeringen i Oslo. Detta var bara någon ynka minut efter att de hade hänt i Oslo, de hade inte fått in all information ännu. ''Visst, okej?'' tänkte jag. Skottlossning kanske inte är så ovanligt precis. Åkte hem. Såg att många ''spelade över'' händelsen på facebook och twitter, så jag gjorde väl narr av händelsen på twitter - utan att ha vetat allt.

Så efter att jag gjort narr kikade jag in på Aftonbladet och fick en liten smärre chock. Dock hade inte händelsen på Utöya ännu inte skett. Detta var bara bomben i Oslo. Efter cirka 10 minuter kikade jag in på Aftobladet igen för lite uppdateringar, då stod det att de nyss fått in rapporter om Utöya, att en man skjutit vilt omkring sig och de visste inte hur många, om det ens var, några döda.

Nu är dödssiffran uppe i nästan sammanlagt 100 personer döda. Jag mår illa. Och igår gjorde jag narr av händelsen, det känns inte bätre då. Jag gråter för dessa ungdomar. De har liksom sprungit för sitt liv, simmat ut i havet, gömt sig och bönat och bett för att inte dö.

Detta är sinnessjukt. Så jävla sjukt.

Har valt att inte publicera bilder från händelsen, det känns inte rätt. Då dödssiffran kan stiga mer och jag vill inte vara så känslokall mot relaterade till dödsoffrena/de skadade.

Hade skrivit ett liknande inlägg igår förmiddag, dock hade blogg.se tydligen problem och inlägget publicerades aldrig. Men anledningen varför jag inte varit aktiv igår eller idag är för att jag bestämt mig att ta en liten paus från bloggen. Anledningen till det är av privata själ och jag har hamnat i en stressig period.
Vet inte hur länge detta kommer att vara, kan bli så att jag kommer igång imorgon men det kan även ta en månad. Vi får se vad som händer.

Får hoppas att bloggpausen blir kortvarig. Men tills dess - ha det bra!
/Linda K.