Nu var det ett tag sedan ju, men tror ingen kommer att glömma den dagen. Detta är två texter som fått mig sitta stum ett tag och bara sörja de som fått uppleva och dö i denna händelse. Den första är ett urklipp ur Aftonbladet (tidningen) som jag läste igenom när jag var och tältade. Kunde inte hålla tillbaka tårarna när jag läste det, sjukt. Den andra är ett urklipp från en tjejs blogg som blev skjuten på ön - men överlevde.


Sms:en mellan mamman och dottern - ord för ord:
Julie: ''Mamma, säg till polisen att skynda sig. Folk dör här!''
Mamma: ''Jag jobbar på det, Julie. Polisen är påväg, vågar du ringa mig?''
Julie: ''Nej.''
Julie: ''Säg till polisen att det är en galen man som går runt och skjuter folk.''
Julie: ''De måste skynda sig!''
Mamma: ''Polisen vet om det och har fått många meddelanden. Det går nog bra, Julie. Polisen ringer oss nu. Ge oss ett livstecken var femte minut är du snäll.''
Julie: ''Ok.''
Julie: ''Vi är livrädda!''
Mamma: ''De förstår jag, flickan min. Håll er gömda, gå inte någonstans. Polisen är redan på väg om de inte redan kommit. Ser ni några skadade eller döda?''
Julie: ''Vi gömmer oss i klipporna längs kusten.''
Mamma: ''Bra! Ska jag be farfar komma och hämta er när de blir säkert igen?''
Julie: ''Ja.''
Mamma: ''Jag kontaktar farfar på en gång.''
Julie: ''Jag älskar dig fastän jag kan skrika ibland :-*''
Julie: ''Och jag har inte panik, även om jag är skiträdd.''
Mamma: ''Det vet jag, flickan min. Vi är mycket glada i dig också! Hör ni fortfarande skottlossning?''
Julie: ''Nej.''
Mamma: Har du hört något från de andra från Troms? Farfar är på väg nu.''
Julie: ''Polisen är här.''
Mamma: ''Han som skjuter har polisuniform. Var försiktig! Vad händer nu?''
Julie: ''Vi vet inte.''
Mamma: ''Kan du prata nu?''
Julie: ''Nej.''
Julie: ''Han skjuter fortfarande!''
Mamma: ''Jörgen har simmat iland. Pratar med hans pappa nu.''
Mamma: ''De rapporteras överallt på riksnyheterna, det är full uppmärksamhet på Utöya nu. Var försiktig! När ni får möjlighet, kom till fastlandet och åk med farfar till Hamar.''
Julie: ''Jag lever fortfarande.''
Mamma: ''Och tacka gud för det.''
Julie: ''Vi väntar på att bli hämtade av polisen.''
Julie: ''Vi hörde skottlossning nu så vi vågar inte gå upp.''
Mamma: ''Bra! Det är evakuering nu säger de på tv.''
Julie: ''Vi hoppas bli hämtade av någon snart. Kan de inte ta honom snart?!!''
Mamma: ''Terrorpolisen är där och jobbar med att ta honom nu.''
Julie: ''Ok.''
Mamma: ''Ska vi försöka boka en flygbiljett hem till i morgon?''
Julie: ''Det har jag inte tid att tänka på nu.''
Mamma: ''Det förstår jag.''
Julie: ''Vet du om de får tag i honom?''
Mamma: ''Jag ska hålla dig informerad, flickan min. Vi följer rapporteringen på tv hela tiden....''
Mamma: ''Hej är du där?''
Julie: ''Ja. Helipotrarna kör runt oss.''
Mamma: ''Då har de i alla fall sett er?''
Julie: ''De letar efter folk i vattnet, vi blir inte upplockae ännu!''
Julie: ''Vad säger de på nyeterna?''
Mamma: ''Vanliga polisen åker också båt till Utöya, annars inget nytt. Det är inte klart med skytten så håll er lugna. Vänta på att någon hämtar dig.''
Mamma: ''Nu har de tagit honom!''

Och ur  http://odegarden.ipublish.no/
''Jeg var helt sikker på at nå dør jeg, derfor skrek jeg noe til de andre om ting de skulle si til foreldrene mine. Jeg ble liggende i gjørma ute på den åpne plassen der. Hun som lå ved siden av meg ble også skutt, og leggen hennes lå inntil hodet mitt. Jeg skjønte at hun var død. Etter ganske mange minutter skjønte jeg at “hei, jeg har ikke blødd ihjel ennå, kanskje det fortsatt er håp”. Men jeg kunne ikke ligge der jeg lå, fordi hvis han kom tilbake ville han sett at jeg pustet. Målet mitt var konkret – jeg måtte ned til vannet og legge meg der.''