Magnum i ''dagsläget''.

Dock skrämde inte den hemska travupplevelsen bort mig. Fortsatte rida en gång i veckan, min pappa var även snäll nog att skriva in mig i en teorigrupp innan min ridlektion. Lärde mig de mesta grunderna så som rykta, tränsa, sadla, leda, sitta upp, lätt sist osv. Efter några månader hände dock något som fick mig att sluta med hästar. Jag fick rida en stor mörkbrun vallack som hette Pikachu. Fick hjälp att sadla och tränsa av en snobbig tjej. Sedan lämnade hon mig bara där med honom. Jag visste inte att man skulle vänta i spiltan tills en ridlärare ropade ut alla (hade aldrig ridit en hästen i den gången innan, som var närmast utgången till ridhuset. Innan följde jag bara efter när de andra gick ut). Så jag traskade ut med Pikachu ut i ridhuset. Där inne höll eleverna från ridlektionen innan på att leda ut sina hästar och när sista hästen lämnat ridhuset frös Pikachu till och efter några sekunder tog han ett stooort språng åt sidan och min arm rycktes med i språnget. Hann nog inte reagera på att min arm gjorde ont, utan såg bara hur Pikachu om och om igen bockade, sparkade bakut och sprang runt efter en utväg. Tillslut efter några lååånga och hemska sekunder sprang han upp mot mig. I panik flyr jag ut till trappan som leder till läktaren och då rusar Pikachu panikslaget ut ur ridhuset. Jag drabbas mer och mer av panik då ridskolan är omringad av smått trafikerade bilvägar. Lyckligtvis fick en snäll stalltjej tag i honom utanför stallet och erbjöd sig till och med att leda honom under lektionen, hon såg väl hur vettskrämd jag var. Vågade inte ens vara med honom ensam i spiltan senare, när han stod fastspänd.

Jag kan väl ha varit ungefär 8 år när detta hände, ''bara ett barn''. Den kvällen sa jag till min mamma att jag inte ville rida mer. Jag var för rädd för att fortsätta. Jag sa naturligtvis inte att jag var rädd, utan att jag bara tröttnat på dem. Behöll händelsen för mig själv. Detta är nog första gången jag delar med mig av den.


När jag var mellan 10-11-12 år gammal följde jag med en kompis till hennes ridskola, Storås Ridklubb. Anläggningen såg helt annorlunda ut än som på Partille Ridklubb. Större finare hagar, mysigare och trevligare stall, både ponnyer och stora hästar, trevlig och hjälpsam personal. Min mamma övertalade mig den gången att börja rida igen, veckan därpå var jag inskriven i min kompis grupp och fick rida C-ponnyn August.

Den ridlektionen gick underbart bra, jag var den enda som ville ha ledare. Men hon peppade mig och det slutade med att jag red lätt trav utan att hålla i mig och red några trav varv själv. Jag lämnade stallet den dagen med ett stort leende. Veckan därefter red jag D-ponny stoet Fideli, ville ha ledare då med då Fideli var så surig i spiltan. Var lite tveksam på henne. Men tredje gången fick jag en ponny som hette Candyman. Hade varken sett eller hört talas om honom innan, men jag bara visste att det var något speciellt med denna ponnyn. Jag skuttade iväg till ridhuset och nynnade faktiskt ''Jag ska rida Candyman, jag ska rida Candyman..'' påväg dit haha. Och oboy va den ponnyn var, ÄR, speciell. Han var som en sagoponny första gången jag såg honom. En liten isabellfärgad B-ponny vallack, lika gammal som jag. Han hade små svarta släckar på rumpan och en liten rosa fläck på mulen. Den lektionen gick super. Ridläraren berömde mig även i slutet av lektionen för att vi passade ihop så bra. Jag var störtkär i ponnyn.

Det var bara början av min och Candys saga. Jag fick rida honom ofta, eftersom de mindre ryttarna va lite rädda för honom. Han hade nämligen ett litet humör i spiltan (försökte bara skrämmas, bets eller sprakades aldrig!) och han var även känd för sina ''glädjeskutt''. ;) Dock fick Candy lite konkurens under januari-februari då jag mötte min vita springare Callahan. Det var han som botade min rädsla för stora hästar. Innan hade jag bara vågat rida B- och C-ponnyer. Men Callahan, var så speciell. Han var ljuset i mitt liv. Min räddning. Jag skötta om honom i några månader. Han var min bästa vän. Jag minns hur det högg till i hjärtat när jag fick veta att han var såld och skulle flytta. Jag grinade i bilen påväg hem den dagen. Men, veckan därefter stod han fortfarande i sin box. Fast hans hagkompis Eastwood var borta. Jag visste att detta var sista gången jag fick se Callahan, så jag sa adjö, på återseende till honom. Gav honom en sista kram och pussade hans gråvita panna.

Callahan hos sin ägare som han såldes till.

Jag sökte mig åter igen till Candyman. Jag blev hans skötare 2 ggr/veckan och levde på bra. Försökte starta honom i några Clear Rounder dock blev vi uteslutna varje gång, vi vägrade ut oss. ;) Haha. Men roligt var det! Lärde mig en massa va den ponnyn. I dag saknar jag honom så att det gör ont.
Åren gick och en D-ponny vid namn Felina anlände till stallen. Hon var en privat-häst men jag kunde inte motstå att fråga om jag fick  bli hennes skötare. Hennes ägare var i min ålder, vi kom överrens snabbt och jag blev Felinas skötare 2ggr/veckan. Med tiden blev vi ett gäng i stallet. Jag, Erika (Felinas ägare), Linnea, Carro, Amanda och Melanie. Vi hade så sjukt kul i stallet, saknar de tiderna! Dock har allt sitt slut. Insåg det negativa med ridskolor och dessutom hackade en vuxen ridlärare på min kompis och då fick jag nog. Jag slutade rida.

En del av ''gänget''. Fv. Jag och Babaar, Linnea och Candyman, Amanda och Wendy.

Jag red nästan 3 år på Storås RK och jag har lärt mig så otroligt mycket under dessa åren. Jag ångrar inget som jag gjort och inte heller att jag slutade rida fastän jag saknar den regelbundna ridningen enormt mycket!

Jag började rida uppe i Värmland när jag var hos min släkt där, det blev alltså bara under lov och vissa helger. Men jag njöt av varje minut i stallet. De första gångerna när jag red där fick jag rida D-ponny stoet Quenny Rose, en connemara född 92 om jag inte minns helt fel. Därefter flyttade ägarens dotters D-ponny sto Kiwi (dotter till Quenny) tillbaka till stallet och då fick jag rida henne istället. Men efter något år såldes Kiwi och nu rider jag bara Quenny. En underbar liten ponnytant och trotts sin ålder har hon en hel del bus och spratt (inte spatt som vissa har läst) i benen. Dock har det bara blivit uteritter och något enstaka ''riktigt'' ridpass under dessa åren som jag ridit Quenny. Ponnyn är inte i bästa kondition och dessutom är jag för lång för henne, det känns lite fel att rida ett dressyrpass då.

Jag och Kiwi.



Quenny Rose, STÖRSTA chamören! haha!

Men nu, om någon vecka börjar jag gymnasiet och får börja rida 1 gång i veckan igen! Känns jätte bra, dock har jag varit lite orolig att jag inte är kunnig nog. MEN jag valde just hästhållning för att utveckla mig själv som ryttare. Jag kanske inte rider FEI dressyr eller LA hoppning. Men jag har i alla fall hjärtat på rätt ställe och rätt inställning! :) Ser fram emot dessa 3 åren när man får kombinera sina största intressen med skolan.

Kan även passa på att nämna att jag har idag konakt med Callahans ägare! Han såldes till en tjej som bor bara några mil ifrån mig för något år sedan. Han är idag triangelmärk och går som promenadhäst. Han har också skimlat av sig en del och lagt på sig. Men han är fortfarande samma gammla underbara häst! Har dock inte ännu hälsat på honom, men ska försöka göra det så fort som möjligt!

Callahan i våras!

Jag störde mig enormt hur folk provocerar fram i sina bloggar angående ’’sågning’’ i ridsammanhang. För er som inte vet vad en sågning är då man tar med en kraft i ena tygeln, släpper efter och tar med samma kraft i andra tygeln och släpper efter. Detta upprepas och blir då en ’’sågning’’ i hästens mun. Försökte skriva allt i ett släng, vilket inte resulterade något vettigt. Så jag delar upp info delarna för er icke hästvettiga människor.

''Sågning'' i högre dressyrsammanhang kallas även rollkur. Hästen har ingenstans att ta vägen på grund av ryttarens hårda/bestämda tygeltag. Hittade inga bra bilder som förklarar just sågning, så istället får ni lida med två bilder på rollkur.

Bettet:
Det finns hundratals olika sorters bett som används i dagsläget. Allt från milda tredelade bett som är de vanligaste till extrema bett med massa krångliga namn och onödiga designer. Bettet är i främsta delen drivmotorn på hästen. Det är stanna, svänga och öka. Med hjälp av bettet kan man kommunicera med hästen på ett enkelt sätt. Dock ska man också tänka på att man ska rida med säte, skänklar och vikt också. Annars blir det som att tämja en delfin i en gran. Bettet fungerar så att när man drar i tyglarna så dras bettet upp mot mungiporna och ger ett tryck, lätt som hård beroende på vilken kraft och effekt man är ute efter.  De flesta tror att detta är det enda som händer, men nej. Bettet kan vara delat i flera deler. Antingen rak, två delad eller tre delad. Med ett rakt bett så händer inget mer i hästens mun. Den är fast. Men ett tvådelat bett viker sig antingen uppåt i gommen eller ner i tungan beroende på vilken typ av bett man har. Tredelat viker sig på samma sätt men är dock mildare då det finns en rak bit i mitten av bettet. Effekten är inte bara trycket i mungiporna, utan också trycket i gommen alt tungan. I både gommen och tungan finns det känsliga nerver och jag vet själv hur ont det gör att få något upptryckt i gommen, har suttit och gråtit hos tandläkaren när de har tagit röntgen bilder. Inget som jag rekommenderar.

Tränset:
Bettet är kopplat till tränset som är bara till för att hålla bettet på plats och har i efterhand fått funktionen att hindra hästarna från att öppna munnen. Tränset trär över nacke, panna, nosrygg och ganasch (kindbenen). Bettet är direkt kopplat till nackstycket. Beroende på vilket bett man rider på så ger ett tygeltag (vill säga man svängen eller stannar) också ett tryck i nacken där det finns känsliga och viktiga nerver. Överklass: Pessoa och liknande bett med en övre ring på bettet skapar en skarpare funktion för bettet då det ger skarpare signaler och mer tryck i nacken.

Här nedan ser ni ur bettet och tränset påverkar hästen. Valde just att använda denna bilden för att visa effekten där man förstår lättare, det är lite svårare att förklara med ett vanligt tränsbett. Detta bettet är bland de ''grövsta'' som påverkar nacken, vanliga tränsbett påverkar inte nacken lika ''lätt''.

Alltså påverkar sågningen hästens nerver mycket. Hästen kan känna obehag, smärta och kan känna sig förvirrad då man inte riktigt klargör en signal utan helt enkelt ’’sågas’’ ner.
Jag är starkt emot denna typen av teknik. Den är värdelös och det finns bättre och mildare sätt att få en häst att gå som man vill, - de rätta sätten.

Dock har detta gått överstyr i mina ögon. Varje lilla tygeltag sägs vara sågning i dagsläget. Jag har lärt mig att om man rider på en slö häst som är döv i munnen eller vid skänkeln så kan man leka med bettet. Detta göra man genom att krama om ena tygeln, släppa efter och krama om andra och släppa efter. Detta upprepar man och hästen får något att fundera på. Detta är små, små signaler och absolut inga kommandon. Hästen ska bara få något annat att koncentrera sig på. Detta är precis samma metod som ’’sågning’’ dock en mildare variant. Det påverkar inte hästen negativt.

Jag leker ofta med bettet när jag rider hästar som inte kan koncentrera sig på mig. Dock har jag OFTA hört att jag sågar hästens mun, vilket jag inte gör. Har även sett andra på tävlingar där de leker med bettet då hästen är för stingsig och jag hör folk på läktaren som säger ’’Aj, hästens mun’’ eller ’’Shit hon/han sågar, vad tänker hon/han med?!’’ och så vidare. Jag är trött på det. Om man ger små signaler så är det helt okej, om man tar stora tygeltag så är det inte okej. Folk borde fatta. Om jag kramar om tyglarna var för sig så borde folk inte lägga sig i som inte känner varken hästen eller mig, eller har varken ens suttit på hästen.

Så snälla – tänk innan ni säger något! Bara för att ni sitter på läktaren och ser någon såga sin häst behöver ni inte tissla och tassla om det där. Gå istället fram till ekipaget och rekommendera en annan metod. Vissa hästar kanske rusar iväg och ett sätt att så stopp på en springande häst är just sågning (om hästen inte lyssnar på stopp). Tänk på vilken situation ekipaget är i också. Vad är det för häst? Hur är den utbildad? Hur mycket kan ens ryttaren? Det kan sitta en liten ridskoleryttare på ryggen som kanske inte vet bättre. Tänk er för. Tack.

• Jag vill så sjukt gärna kunna dansa Bollywood. Hur coolt är inte det?!
  
  
• JÄMNT när jag gäspar hör jag en sång i mitt huvud. Its true, haha. Wierd but true.
  
  
• Mina tår ser konstiga ut. Jag vet inte men... de är fruktansvärt fula, haha.
  
  
• Jag tänker följa mina drömmar till hundra procent. Jag bryr mig inte om det kraschar, man kan alltid starta om.
  
  
• Jag ska få tandställning om ungefär 2 veckor! Dock blir det två ringar på kindbenständerna som ska försöka trycka tillbaka min överkäke eller något.

Bild från http://www.dressyrfjollorna.blogg.se

Bild från http://www.hooks.se och google

När jag skulle köpa min senaste ridhjälm så tänkte jag utanför boxen. Varför svart? Istället drog jag med mig en grå hjälm hem! Jag säger absolut inte att man inte ska köpa svarta hjälmar, svarta stövlar osv, men om man ska ha ett par stövlar till vardags - varför inte byta ut sig lite? Man behöver inte alltid sitta i en box och tänka innanför ramarna. ;)

Jag vet inte riktigt vart jag ska börja. Kan säga att jag nästan blir deprimerad när jag kikar in på Dressyrmupparna.se och ser hur de gång på gång köper nya pannband, schabrak, benlindor, träns och vad allt nu heter – bara för utseendets skull. Inte för funktionen. Gång på gång på gång på gång och åter igen på gång köper de nya träns. Linn har till och med ponnyträns på sin storhäst. Varför inte bara köpa ett dugligt träns för storhäst? Måste de just ha blingbling, strass och diamanter på nosgrimman och pannbandet? Måste det just bara DEN tycken av lack eller just DET pannbandet som inte säljs separat utan mara i träns-set. Slöseri på pengar.

Visst, det är alltid snyggt med ny utrustning. Men man behöver inte utsmycka hästen gång på gång. Måste schabraket matcha benlindorna EXAKT, måste tränset vara matt om sadeln är matt, måste man ha pullar-nosgrimma om man har en hoppsadel? Nej det behövs inte! Jag pratar inte bara om Linn och Ingrid (dressyrmupparna) nu. Utan alla som köper nya schabrak till varje ridtur.
Många köper benlindor endast för att matcha schabraket, inte för att få ut funktionen av det. Varför ha något man inte har användning av? Ingrid och Linn har super snygga hästar, de rider snyggt och har ett gott öga för hästarna. Räcker inte det? Det är vackrare att se ett hälsosamt och välridet ekipage än ett ekipage med massa strass och onödiga färgglada detaljer. Man får uppfattningen att man vill dölja hästen under alla saker.

Tycker det är onödigt med dessa tvådelade och tredelade pannband med strass. Dessa schabrak med en massa loggor och i färger som ’’creme’’ eller ’’royalblå’’. Ljus beige, klarblått. Räcker inte det? Dessa benlindor köpta från en dyr hemsida när det finns exakt likadana i samma kvalité på Hööks? Det räcker nu tjejer och killar. Vi vill se hästen och ryttaren. Inte en massa skräp.

Det är alltid snyggt att matcha. Kanske ett ljusbrunt schabrak och likadana lindor, svart matt dressyrsadel och ett svart matt träns med en bred engelsk nosgrimma på en fux. Skit snyggt! Men dessa pannband, loggor, köpställen. Dessa krav på att se snygg ut inför en fotografering för en tidning, för den nya headern. Dessa märken som MÅSTE synas på varje bild. Måste man skriva att man varit på den affären och köpt de sakerna från de märket? Släng ihop allt i en hög. Ta en bild. Låt läsarna kommentera om de vill veta vart de är ifrån.

Nu i efterhand känns det som jag pikat Linn och Ingrid ganska rejält – och så är det. Dock har de sitt ’’skräp-beroende’’ på en rätt så neutral nivå. De är professionella men samtidigt har det där skräpiga pannbanden eller benlindorna. Ni får reda på mer om min åsikt om dem i ett senare inlägg. ;)