Magnum i ''dagsläget''.

Dock skrämde inte den hemska travupplevelsen bort mig. Fortsatte rida en gång i veckan, min pappa var även snäll nog att skriva in mig i en teorigrupp innan min ridlektion. Lärde mig de mesta grunderna så som rykta, tränsa, sadla, leda, sitta upp, lätt sist osv. Efter några månader hände dock något som fick mig att sluta med hästar. Jag fick rida en stor mörkbrun vallack som hette Pikachu. Fick hjälp att sadla och tränsa av en snobbig tjej. Sedan lämnade hon mig bara där med honom. Jag visste inte att man skulle vänta i spiltan tills en ridlärare ropade ut alla (hade aldrig ridit en hästen i den gången innan, som var närmast utgången till ridhuset. Innan följde jag bara efter när de andra gick ut). Så jag traskade ut med Pikachu ut i ridhuset. Där inne höll eleverna från ridlektionen innan på att leda ut sina hästar och när sista hästen lämnat ridhuset frös Pikachu till och efter några sekunder tog han ett stooort språng åt sidan och min arm rycktes med i språnget. Hann nog inte reagera på att min arm gjorde ont, utan såg bara hur Pikachu om och om igen bockade, sparkade bakut och sprang runt efter en utväg. Tillslut efter några lååånga och hemska sekunder sprang han upp mot mig. I panik flyr jag ut till trappan som leder till läktaren och då rusar Pikachu panikslaget ut ur ridhuset. Jag drabbas mer och mer av panik då ridskolan är omringad av smått trafikerade bilvägar. Lyckligtvis fick en snäll stalltjej tag i honom utanför stallet och erbjöd sig till och med att leda honom under lektionen, hon såg väl hur vettskrämd jag var. Vågade inte ens vara med honom ensam i spiltan senare, när han stod fastspänd.

Jag kan väl ha varit ungefär 8 år när detta hände, ''bara ett barn''. Den kvällen sa jag till min mamma att jag inte ville rida mer. Jag var för rädd för att fortsätta. Jag sa naturligtvis inte att jag var rädd, utan att jag bara tröttnat på dem. Behöll händelsen för mig själv. Detta är nog första gången jag delar med mig av den.


När jag var mellan 10-11-12 år gammal följde jag med en kompis till hennes ridskola, Storås Ridklubb. Anläggningen såg helt annorlunda ut än som på Partille Ridklubb. Större finare hagar, mysigare och trevligare stall, både ponnyer och stora hästar, trevlig och hjälpsam personal. Min mamma övertalade mig den gången att börja rida igen, veckan därpå var jag inskriven i min kompis grupp och fick rida C-ponnyn August.

Den ridlektionen gick underbart bra, jag var den enda som ville ha ledare. Men hon peppade mig och det slutade med att jag red lätt trav utan att hålla i mig och red några trav varv själv. Jag lämnade stallet den dagen med ett stort leende. Veckan därefter red jag D-ponny stoet Fideli, ville ha ledare då med då Fideli var så surig i spiltan. Var lite tveksam på henne. Men tredje gången fick jag en ponny som hette Candyman. Hade varken sett eller hört talas om honom innan, men jag bara visste att det var något speciellt med denna ponnyn. Jag skuttade iväg till ridhuset och nynnade faktiskt ''Jag ska rida Candyman, jag ska rida Candyman..'' påväg dit haha. Och oboy va den ponnyn var, ÄR, speciell. Han var som en sagoponny första gången jag såg honom. En liten isabellfärgad B-ponny vallack, lika gammal som jag. Han hade små svarta släckar på rumpan och en liten rosa fläck på mulen. Den lektionen gick super. Ridläraren berömde mig även i slutet av lektionen för att vi passade ihop så bra. Jag var störtkär i ponnyn.

Det var bara början av min och Candys saga. Jag fick rida honom ofta, eftersom de mindre ryttarna va lite rädda för honom. Han hade nämligen ett litet humör i spiltan (försökte bara skrämmas, bets eller sprakades aldrig!) och han var även känd för sina ''glädjeskutt''. ;) Dock fick Candy lite konkurens under januari-februari då jag mötte min vita springare Callahan. Det var han som botade min rädsla för stora hästar. Innan hade jag bara vågat rida B- och C-ponnyer. Men Callahan, var så speciell. Han var ljuset i mitt liv. Min räddning. Jag skötta om honom i några månader. Han var min bästa vän. Jag minns hur det högg till i hjärtat när jag fick veta att han var såld och skulle flytta. Jag grinade i bilen påväg hem den dagen. Men, veckan därefter stod han fortfarande i sin box. Fast hans hagkompis Eastwood var borta. Jag visste att detta var sista gången jag fick se Callahan, så jag sa adjö, på återseende till honom. Gav honom en sista kram och pussade hans gråvita panna.

Callahan hos sin ägare som han såldes till.

Jag sökte mig åter igen till Candyman. Jag blev hans skötare 2 ggr/veckan och levde på bra. Försökte starta honom i några Clear Rounder dock blev vi uteslutna varje gång, vi vägrade ut oss. ;) Haha. Men roligt var det! Lärde mig en massa va den ponnyn. I dag saknar jag honom så att det gör ont.
Åren gick och en D-ponny vid namn Felina anlände till stallen. Hon var en privat-häst men jag kunde inte motstå att fråga om jag fick  bli hennes skötare. Hennes ägare var i min ålder, vi kom överrens snabbt och jag blev Felinas skötare 2ggr/veckan. Med tiden blev vi ett gäng i stallet. Jag, Erika (Felinas ägare), Linnea, Carro, Amanda och Melanie. Vi hade så sjukt kul i stallet, saknar de tiderna! Dock har allt sitt slut. Insåg det negativa med ridskolor och dessutom hackade en vuxen ridlärare på min kompis och då fick jag nog. Jag slutade rida.

En del av ''gänget''. Fv. Jag och Babaar, Linnea och Candyman, Amanda och Wendy.

Jag red nästan 3 år på Storås RK och jag har lärt mig så otroligt mycket under dessa åren. Jag ångrar inget som jag gjort och inte heller att jag slutade rida fastän jag saknar den regelbundna ridningen enormt mycket!

Jag började rida uppe i Värmland när jag var hos min släkt där, det blev alltså bara under lov och vissa helger. Men jag njöt av varje minut i stallet. De första gångerna när jag red där fick jag rida D-ponny stoet Quenny Rose, en connemara född 92 om jag inte minns helt fel. Därefter flyttade ägarens dotters D-ponny sto Kiwi (dotter till Quenny) tillbaka till stallet och då fick jag rida henne istället. Men efter något år såldes Kiwi och nu rider jag bara Quenny. En underbar liten ponnytant och trotts sin ålder har hon en hel del bus och spratt (inte spatt som vissa har läst) i benen. Dock har det bara blivit uteritter och något enstaka ''riktigt'' ridpass under dessa åren som jag ridit Quenny. Ponnyn är inte i bästa kondition och dessutom är jag för lång för henne, det känns lite fel att rida ett dressyrpass då.

Jag och Kiwi.



Quenny Rose, STÖRSTA chamören! haha!

Men nu, om någon vecka börjar jag gymnasiet och får börja rida 1 gång i veckan igen! Känns jätte bra, dock har jag varit lite orolig att jag inte är kunnig nog. MEN jag valde just hästhållning för att utveckla mig själv som ryttare. Jag kanske inte rider FEI dressyr eller LA hoppning. Men jag har i alla fall hjärtat på rätt ställe och rätt inställning! :) Ser fram emot dessa 3 åren när man får kombinera sina största intressen med skolan.

Kan även passa på att nämna att jag har idag konakt med Callahans ägare! Han såldes till en tjej som bor bara några mil ifrån mig för något år sedan. Han är idag triangelmärk och går som promenadhäst. Han har också skimlat av sig en del och lagt på sig. Men han är fortfarande samma gammla underbara häst! Har dock inte ännu hälsat på honom, men ska försöka göra det så fort som möjligt!

Callahan i våras!