Härom natten hade jag en dröm att jag mötte en gammal vän till mig som stod mig rätt så nära. I drömmen satt vi och snackade minnen - precis som om de vore i verkligheten. Vi snackade mest om vårat lilla ''gäng'' vi hade på den tiden. Hur roligt vi hade, hur vi trodde att vi skulle hålla ihop men så blev det tyvärr inte. Tiden rann ur sanden när alla slutade på ridskolan. I samma dröm mötte jag underbara Carro, som också var med i vårat ''gäng'' på ridskolan. Vi försökte snacka minnen vi med, men avbröts av en massa händelser som relaterade till Carro som jag inte hade en susning om. Drömmer var som en bekräftelse, ett uppvaknande, om hur vi glidit isär. Hur vi måste lära känna varandra på nytt. Det har gått många år, vi har förändrats både i personlighet och utseende, vi har växt, mognat till, fått nya vänner och intressen.

Känner nu hur mycket jag saknar den tiden vi alla hade tillsammans. Hur mycket jag ångrar att jag brytit upp med dessa söta och underbara människor. Hur skulle det varit nu om alla hållt ihop?

Det sägs att när man var ung var man dum. Troligen är det så. För om jag var smart då, skulle jag behållt kontakten med alla.

Jag tror ni vet vilka ni är som var i ''gänget''. Jag vill tacka er för en underbar uppväxt och en start för mitt hästeri. Och jag är otroligt ledsen över att inte ha funnits för vissa av er när det kanske skulle ha behövts... som en vän ska behövas...