Jag grät som ett barn första gången jag hörde låten. Kämpar fortfarande mot tårarna i denna stund. Så vacker. Så äkta. Texten, musiken, musikvideon, historian, rösten, personen. Allt. Jag gråter inte för att det är en fin text. Jag gråter för hela kitet. Hela historian. Budskapet. Allt.

Tack Demi. För att du fick mig att inse att jag är vacker för den jag är. Att jag är speciell, att jag inte ska ta skit. Att jag inte ska sträva efter andras ord och tankar. För det finns bara en som jag, och det ska jag ta till vara på. Tack!

 

 

Jag har varit en såkallad Lovatic i 3 år. I början var det för hennes musik, i dagsläget är det för att hon är den hon är. Hennes styrka, vilja. Hennes starka åsikter som förändrar. Hur hon räddar unga tjejer från ätstörningar, från sig själva. Hon är så äkta, ingen jävla plastdocka. Hon är min största inspirationskälla, hon ger mig inspiration till att kämpa igenom de mörkaste stunderna - för att se de ljusa stunderna. Allting ont leder till något gott. Hon sprider en sådan glädje. Ja, det är otroligt. Är stolt att kalla mig för en äkta Lovatic.

 

Stay Strong!